misskleopatra

Självklart kan jag inte sluta hoppas. Förra lördagen grät jag nog konstant hela dagen, pratade med honom en gång på telefon, men då var han trotsigt sur och sa att han inte "kom ihåg" att han hade lovat mig någonting dagen innan. Så j-kla lågt. Jag frågade vad jag skulle säga om någon undrade om oss, ska jag säga att vi har ett uppehåll eller vad?, undrade jag. - Du får göra precis hur du vill, sa han. - MORRRR. Också frågade jag hur många månader han behövde för att våga sätta emot. Jag slog vad om 4000:- på att han inte vågat göra slut med henne - han har 3 månader på sig, sen berättar jag för henne allt som har hänt. Han ville ju har Tiiiid på sig, för det behövde han. Jäkla mes!!!!! Så jag undrade om han skulle feg-dumpa mig genom ett uppehåll, men det vägrade han svara på.
Sen lugnade jag mig lite, sa att jag bara vill dra täcket över huvudet och sova bort de närmsta månaderna för allt är så jobbigt. Och att han sjäv hela tidden säger att jag inte skall ge upp så lätt. Så då sa jag att jag backar ett par veckor, men att inte träffa dig är väl att ge upp!
Pratade med honom förra måndagen igen, han undrade om jag hade lugnat ner mig. Och så sa han att han ville träffa mig igen...(antar att han också lugnat sig)
*suck* kär