Besiktigade bilen...
...gjorde både han och jag idag, på samma tid. Snacka om sammanträffande. Åkte ner på stan och tog en fika tillsammans. Han skulle träffa sin dotter och fd fru efteråt. Det var mysigt, MEN han hade ångest igen och tyckte att vi skulle "göra ett uppehåll" som han sa. Vadå, skall vi ses igen, och när, sa jag. "När jag är mogen", var hans kommentar. " Du är övermogen", sa jag.
"Jag kan inte ha mer än en", sa han.
"Jamen, låt bli att stöta på mig då", sa jag."Varför gör du det, du har ju i princip jagat mig det sista, varför"
Men det kunde han inte ge något svar på.
"Är det petterniklas som styr dig", undrade jag.
"Näe, det är annat bakom", tyckte han.
Vi hade pratat om att ses på lördag, men nu var han lite rädd, för hans yngsta dotter skulle komma hem, i sällskap med en fransman och han ville väl inte avslöja att vi fortfarande träffas. "Jamen, bra, sa jag, då har du ju ditt förkläde, då kan vi ju umgås bara som vänner, om du nu bara skall ha en kvinna".
"Säg till mig att du aldrig mer vill ha ett förhållande med mig, sa jag".
"N'äe, det kan jag inte säga"
"Jo, SÄG DET, krävde jag" Men han vägrade, han kunde inte lova det, sa han, för vi vet inte vad som kommer hända."
Nu är vi där igen, han klarar inte av att göra helt slut, måste finnas en liten, liten öppen dörr på glänt. Jättejobbigt tycker jag. Om han nu skall nobba mig, så gör ett rejält avslut på det hela. Finito! THE END! SLUT! Men, näe, han klarade inte det, och ändå tjatade jag. " Om erat förhållande nu är så bra, så säg det!" Han bara tittade bort.
Skickade ett sms till honom nu ikväll och skrev: Jag kommer inte på lördag (och träningen) OM du ringer mig och säger att du aldrig mer vill ha mig för att du älskar henne. Får se när han svarar, så nu har jag en stor j-kla klump i magen för det. Samtidigt som det nästan vore skönt att äntligen få ett slut på lidandet. Arbetskamraterna säger till mig, släpp honom, du mår ju bara dåligt och är ledsen hela tiden, men om HAN inte släpper mig helt utan hela tiden lämnar en gnutta hopp...det är ju det jag lever på
"Jag kan inte ha mer än en", sa han.
"Jamen, låt bli att stöta på mig då", sa jag."Varför gör du det, du har ju i princip jagat mig det sista, varför"
Men det kunde han inte ge något svar på.
"Är det petterniklas som styr dig", undrade jag.
"Näe, det är annat bakom", tyckte han.
Vi hade pratat om att ses på lördag, men nu var han lite rädd, för hans yngsta dotter skulle komma hem, i sällskap med en fransman och han ville väl inte avslöja att vi fortfarande träffas. "Jamen, bra, sa jag, då har du ju ditt förkläde, då kan vi ju umgås bara som vänner, om du nu bara skall ha en kvinna".
"Säg till mig att du aldrig mer vill ha ett förhållande med mig, sa jag".
"N'äe, det kan jag inte säga"
"Jo, SÄG DET, krävde jag" Men han vägrade, han kunde inte lova det, sa han, för vi vet inte vad som kommer hända."
Nu är vi där igen, han klarar inte av att göra helt slut, måste finnas en liten, liten öppen dörr på glänt. Jättejobbigt tycker jag. Om han nu skall nobba mig, så gör ett rejält avslut på det hela. Finito! THE END! SLUT! Men, näe, han klarade inte det, och ändå tjatade jag. " Om erat förhållande nu är så bra, så säg det!" Han bara tittade bort.
Skickade ett sms till honom nu ikväll och skrev: Jag kommer inte på lördag (och träningen) OM du ringer mig och säger att du aldrig mer vill ha mig för att du älskar henne. Får se när han svarar, så nu har jag en stor j-kla klump i magen för det. Samtidigt som det nästan vore skönt att äntligen få ett slut på lidandet. Arbetskamraterna säger till mig, släpp honom, du mår ju bara dåligt och är ledsen hela tiden, men om HAN inte släpper mig helt utan hela tiden lämnar en gnutta hopp...det är ju det jag lever på
Kommentarer
Trackback
