misskleopatra

Gått och värkt hela veckan, känns nästan som frossa. Försöker låta bli att tänka på honom, men kan inte låta bli, han finns där den mesta tiden. Jag bara väntar på att han skall ta mod till sig, ringa och säga att det verkligen är slut och ingen återvändo. Suck. Fast jag vill det inte. Eller jo, kanske. Och han vill det tydligen inte heller ; att det skall ta helt slut...Också skulle jag vilja ha en förklaring till allt som har hänt det sista. Sist vi älskade sa han att han tyckte så mycket om mig. Eller var det P-N som talade, jag kan ta det, men då tycker jag han är ett stort äckel, ett stort svin. Men jag kan inte ta att han har sagt det sista att han fortfarande har känslor för mig, och att han bryr sig om mig. Det kan jag inte ta, för då kan jag inte ge upp oss.
F-n vad det gör ont, att veta att man är nästan bäst. Frågan är om jag inte är bäst, men han skäms för mig, skäms för att det är så stor åldersskillnad. Det har känts så ganska många gånger, att han är rädd att bli sedd som en ful gubbe som springer efter småflickor.

Men jag börjar tröttna på det här. Han har förstört det sista halvåret för mig, midsommar var hemsk, för att inte tala om semestern och allt velande fram och tillbaka hela hösten. Han har förstört lika mycket för den andra också, bara det att hon vet det inte...inte än.